20 år sedan folkomröstningen - är Sverige redo för euron?
I september i år har det gått 20 år sedan folkomröstningen om införandet av euron. Då var euron en helt färsk valuta – inte ens fem år gammal. Känslan av att det hela var ett gigantiskt experiment som Sverige borde hålla armlängds avstånd till vägde därför tungt. Nejsidan vann en förkrossande seger med 56 mot 42 procent, till stor del baserad på argumentet ”man vet vad man har, men inte vad man får”.
Men vilken legitimitet har den omröstningen idag, 20 år senare? Och vilka utsikter skulle en ny euroomröstning ha idag? Vi har pratat med Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, för att höra vad han tror.
Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet
Blir det en ny folkomröstning om euron?
För det första, resultatet från folkomröstningen 2003 har fortsatt legitimitet – det blev ett klart utfall. Men jag tror ändå inte att det blir folkomröstning - erfarenheterna från 2003 är mycket dåliga. Dock, om opinionsläget ser positivt ut för en anslutning kan det möjligen bli en folkomröstning.
Är det så att folkomröstningar har blivit mindre populära efter senare års erfarenheter, bland annat i ljuset av Brexit?
Definitivt! Det är inte bara Brexit, utan även det amerikanska presidentvalet samma år har resulterat i en ny inriktning på den konstitutionella debatten i många länder. Mer Madison än Westminister, mer maktdelning än folksuveränitet.
Visar Brexit att en folkomröstning idag lätt kan kapas av populistiska rörelser?
Folkomröstningar används ofta som ett verktyg för att hantera interna konflikter i partier eller inom koalitioner. Ett parti som är principiellt positivt till folkomröstningar är Sverigedemokraterna.
Madison vs. Westminster
James Madison var en av grundlagsfäderna i USA och tillika landets fjärde president (1809-1817). Han argumenterade för en stark konstitutionell republik där representanter för folket utser den verkställande makten.
I Westminstersystemet, med ursprung i Storbritannien, tjänar den verkställande makten under en suverän i form av en monark. Suveränen sågs i sin tur som den sanne uttolkaren av folkets vilja.
Vid sidan av de rent beslutstekniska frågorna behöver vi också titta på hur argumenten från 2003 har förstärkts eller försvagats, och vilka politiska faktorer som gör det mer eller mindre sannolikt att euron återigen blir en het politisk fråga.
För det första, eftersom Riksbankens huvudsakliga mål handlar om prisstabiliteten, och inte om valutakursen, har kronan lämnats åt sitt öde. Det har då visat sig att de fria marknaderna faktiskt inte föredrar att söka sig till en liten jolle i stormen, utan tvärtom föredrar den relativa tryggheten på en oceanångare. Vid tidpunkten för folkomröstningen var en euro värd 9,1 kr och en dollar 8,1 kr. I början av april 2023 hade kronan tappat 24 procent mot euron och hela 28 procent mot dollarn.
För det andra, självständighetsargumentet har också det försvagats. I praktiken har den svenska Riksbanken inte kunnat föra en radikalt annorlunda penningpolitik jämfört med den Europeiska centralbanken i Frankfurt. Därmed försvagas även argumentet om att euroländerna är för inbördes olika för att kunna ha en gemensam penningpolitik. Det stämmer fortfarande i teorin, men i praktiken har det visat sig väldigt svårt att genomdriva.
För det tredje, och kanske i motsatt riktning till de övriga argumenten, behovet av en politisk union för att balansera upp den ekonomiska unionen har i grunden inte minskat. Ett motargument vid omröstningen 2003 var att en gemensam valuta förr eller senare kommer att kräva gemensam beskattning, vilket vore en stor maktöverföring från medlemsländerna till EU. Och frågan är om svenska väljare är redo att ta ett kliv in i en valutaunion som i en relativt nära framtid är på väg att utvecklas till något mycket mer omfattande.
Men, för det fjärde, den senaste SOM-undersökningen visar ett rekordhögt stöd för EU-medlemskapet, 68 procent för, och 11 procent emot. Det positiva nettot på 57 procentenheter ska då jämföras med situationen året efter folkomröstningen om euron då det i princip var dött lopp mellan de som var för och emot EU-medlemskapet. EU-frågan har dessutom upphört att vara en höger-vänsterfråga, vilket allmänt sänker konfliktnivån kring EU-relaterade frågor. Det ska dock sägas att folkopinionen mot euron är stark. I samma undersökning är endast 16 procent för, medan 56 procent är emot. Den enda gången ja-sidan haft ett övertag sedan 1999 var 2009. Det är inte alltför långsökt att tänka sig att oroliga ekonomiska tider föder en efterfrågan på stabilitet. Och om vi är på väg in i ett motsvarande skede kan också opinionen för euron snabbt vända uppåt.
Partipolitiskt sett är både Socialdemokraterna och Moderaterna beroende av partier som är starkt negativa till ökad överstatlighet, och att driva eurofrågan som en del av sin politiska plattform skulle bara riskera att skada det egna regeringsunderlaget. Det innebär att en folkomröstning sannolikt vore den enda framkomliga vägen. En sådan omröstning skulle vara väsentligt lättare för ja-sidan att vinna idag än 2003. Men, som Tommy Möller konstaterade, erfarenheterna av folkomröstningar förskräcker, och det externa trycket skulle behöva vara väldigt högt.
Ett alternativt scenario är att euron införs utan en folkomröstning, om och när Sverige får en regering baserad på M och S, utan ytterkantspartier. Den dagen kan dröja, men mycket tyder på att den är närmare idag än någonsin tidigare.
Men vem vet, Birgitta Ed, ja-generalen från 2003 och tillika gift med statsminister Ulf Kristersson, kanske vill ha revansch tidigare än så?