Traktatdemokratins framväxt
Samma klagan varje val
Varje valrörelse följs åt av samma klagan. Partierna är otydliga, beskeden vaga och de konkreta reformförslagen få. För näringsliv och samhällsaktörer som söker förutsägbarhet är det naturligtvis frustrerande. Men vad som ofta beskrivs som en brist är i själva verket ett uttryck för hur den svenska demokratin har förändrats.
”Vad som ofta beskrivs som en brist är i själva verket ett uttryck för hur den svenska demokratin har förändrats — strukturellt och på djupet.”
Simona Mohamsson förändrade spelfältet
När Simona Mohamsson meddelade att L inte längre har några röda linjer mot SD i regering förändrades dynamiken på högersidan i politiken. Trycket höjdes istället på oppositionspartierna. Ett tydligt exempel på detta var att Noshi Dadgostar (V) och Elisabeth Thand Ringqvist (C) fick ägna hela sin tid i SVT Agenda (29/3) åt att förklara varför det är rimligt att Vänsterpartiet ingår, respektive inte ingår, i en eventuell framtida S-ledd regering. Tobias Baudin, partisekreterare (S), fick sedan lägga all sin intervjutid på att övertyga om att oenigheten mellan samarbetspartierna är ett mindre problem. Vid Vänsterpartiets kongress den 17-19 april vann partistyrelsens linje om röda linjer i regeringsfrågan, vilket bäddar för fortsatt fokus på form framför sak.
Från informell kultur till formella avtal
Sverige har länge haft en parlamentarisk kultur där regeringar, oftast i minoritet, styrt utan formella överenskommelser med sina stödpartier. Den modellen byggde på att tillräckligt stöd förväntades, utan att partier utanför regeringen garanterades inflytande över regeringspolitiken genom ett avtal. Inte heller mellan regeringspartier fanns avtal.
Den ordningen har successivt eroderat. Under alliansåren byggde regeringspolitiken inte bara på en åsiktsgemenskap mellan de fyra regeringspartierna, utan också på ett gemensamt manifest som publicerades redan innan valet. Som Fredrik Reinfeldt brukade säga: ”Den som inte är förberedd är oförberedd.”
Januariavtalet blev det första exemplet på ett svenskt regeringsavtal som förhandlades fram efter ett val och som syftade till att skapa en duglig regering genom att fördela och säkra inflytande för koalitionspartier och stödpartier under resten av mandatperioden. Även om Januariavtalet delvis hade karaktären av en önskelista från respektive parti, snarare än en ett väl förhandlat program, var det ett försök att lägga grunden för ett fungerande regeringsarbete.
Nästa steg togs 2022 när Tidöavtalet markerade en mer strukturerad förskjutning mot en modell där detaljerade avtal mellan partierna efter valet, snarare än ett valmanifest innan valet, avgör den faktiska politiken. Likheterna med den tyska koalitionskulturen är uppenbara, där långa och noggranna koalitionsavtal förhandlas i veckor efter ett val. Finlands regeringssamarbeten med många partier inblandade har sin motsvarighet med utförliga regeringsprogram som förhandlas efter valen.
Traktatdemokratins logik
I dag, med ett komplicerat partilandskap i riksdagen, är det svårt att se någon väg tillbaka. Oavsett valutfall kommer framtida regeringar att behöva vila på omfattande, skriftliga överenskommelser mellan flera partier, som säkrar varje stödjande eller medverkande partis inflytande innan statsministern godkänns. Det innebär i praktiken att valrörelsen inte längre är platsen där politiken slutligt avgörs. Den är snarare ett sätt att positionera sig och muta in reformområden inför de förhandlingar som börjar när rösterna är räknade.
Detta kan beskrivas som framväxten av en svensk traktatdemokrati. Alla frågor finns i teorin på dagordningen hela tiden, men de avgörs först efter valdagen, i slutna men intensiva förhandlingar mellan partier i den regeringskonstellation som då tar form. Mot den bakgrunden blir otydligheten i valrörelsen rationell. Alltför tidiga låsningar minskar förhandlingsutrymmet och försvårar kompromisser.
Vad betyder detta för den som vill påverka?
För den som vill förstå eller påverka politiken får detta tydliga konsekvenser. Inflytandet utövas inte primärt genom att reagera på utspel i augusti, utan genom att vara relevant inför de avtal som skrivs i september, oktober eller november.
Valrörelsens relativa tystnad kring såväl sakpolitik som koalitionslösningar är därför logisk och inte nödvändigtvis ett fattigdomstecken för den politiska debatten.