Ledarskap genom fait accompli

NATO har historiskt präglats av ett samarbete där USA och de europeiska stormakterna samordnat sig och agerat tillsammans. Exempel på det är Bosnienkriget ‘95, Kosovo/Serbien ‘99, Afghanistan ‘01 samt Libyen ‘11. Irakkriget föregicks av ett samarbete mellan USA och Storbritannien samt ytterligare ett 40-tal länder. Inför agerandet i Syrien samarbetade USA med allierade i både Europa och Mellanöstern.

Simona Mohamsson

Samordning, samsyn och samagerande. Att förhandla tar tid. Det innebär kompromisser, kräver tydliga och gemensamma mål samt ett väl samordnat agerande.

USA hade troligtvis aldrig fått med sig de europeiska allierade på att starta ytterligare ett krig mot Iran. De allierade i Gulfregionen försökte in i det sista avråda president Trump från att inleda Operation Epic Fury. De förstod tidigt att priset för ett krig i regionen skulle bli högt samtidigt som 30 år av strategiskt arbete med att positionera länderna som stabila och trygga stater för både business och pleasure riskerade att raseras. Men efter att Iran börjat svara på USA:s flyganfall med hundratals drönare riktade mot Gulfstaterna, Israel och Cypern har de europeiska länderna tvingats agera. 

Att Storbritannien inte varit informerat om ett stundande anfall i förväg, blev tydligt när brittiska flottans enda tillgängliga fartyg inte var stridsredo förrän en vecka efter attackerna börjat. I stället agerade Frankrike europeisk stormakt och styrde om sitt hangarfartyg från Östersjön och seglade i praktiken hela sin tillgängliga flotta för att positionera sig i östra Medelhavet.

Så utan att förhandla eller förankra fick Trump större delen av de europeiska ländernas tillgängliga flotta till östra Medelhavet för att agera mot hot från Iran och iranska proxys. Frankrike, Italien, Grekland, Nederländerna, Spanien och Storbritannien seglade mot Cypern för att skydda allierade. När de europeiska ledarna ställdes inför ett fait accompli fanns det inga andra val än att agera.

Den nya amerikanska doktrinen verkar inte längre vara att samla stöd eller förhandla med sina allierade i förväg utan tvärtom, att agera först och sätta sina allierade i en situation där det bara finns ett enda alternativ. Ett alternativ som innebär att man agerar som USA vill.

Samma strategi, ursäkta parallellen, går även att spåra i svensk politik när Liberalernas partiledare Simona Mohamsson presenterar sin nya hållning i regeringsfrågan. I stället för att säkra ett brett internt stöd för sin nya linje i förhållande till Sverigedemokraterna går hon ut och presenterar en ny färdigförhandlad position, till synes utan att ha förankrat denna i partiet.

Partimedlemmarna ställs helt enkelt inför ett fait accompli. Om partiet inte delar hennes uppfattning avgår hon och alla Liberalernas statsråd ett halvår innan valet.

I den situation som Mohamsson nu har skapat finns inte längre utrymme att diskutera, kompromissa eller hitta en gemensam strategi. Antingen är man för eller emot Simona och övriga liberala statsråd. Vän av ordning vill kanske påpeka att man just nu lever med konsekvenserna av den kompromiss man landade i senast och att den inte direkt har älskats av väljarna.

Men lika oförberedda som den brittiska flottan var på att behöva agera, hinner sannolikt inga större konstellationer inom Liberalerna organisera ett brett motstånd innan landsmötet nu till helgen. Oavsett utfall kommer vi sannolikt att se flera avgångar efter Liberalernas landsmöte.

Trump har lyckats med de militära målen att slå ut större delen av Irans flygvapen och flotta. Ledande mullor, rådgivare och ansvariga inom regimen har i stor utsträckning förintats och möjligheten att utveckla kärnvapen torde nu vara ytterst begränsad. Militärt kommer USA att utropa mission accomplished. Men priset har blivit upprörda allierade i både Europa och Gulfen. USA kan mycket väl vinna slaget i Iran men förlora det större geopolitiska kriget.

På samma sätt kommer Mohamsson troligen att vinna slaget på landsmötet, men priset kan bli att partiet hamnar i en svår och splittrande identitetsdiskussion när de snarare skulle behövt mobilisera och formtoppa inför valrörelsen.

Efter att ha vunnit slaget mot romarna 279 f.kr lär Kung Pyrrhus ha sagt “En sådan seger till och jag är förlorad" och myntat begreppet pyrrhusseger för dyrköpta vinster.  Återstår att se hur många sådana här vinster Mohamsson och Trump har råd att vinna.