Strukturförändring eller återfall – EU står inför ett välbekant vägskäl
Scenen är välbekant. En geopolitisk kris uppstår, fossilpriserna skenar och EU presenterar ett nytt, ambitiöst paket med löften om strukturell omställning. Men historien visar att kriser sällan räcker – det är dess varaktighet som avgör om förändringen blir bestående eller ej.
AccelerateEU och priset på beroende
EU-kommissionen presenterade AccelerateEU i våras, som ett svar på de stigande energipriserna i spåren av Mellanösternkonflikten. Siffrorna talar sitt tydliga språk: sedan krisens start har EU betalat 24 miljarder euro extra för fossil energiimport. Det är priset på ett beroende som beskrivits som allvarligare än 1970-talets oljekris. Idag är 57 procent av den energi som konsumeras i EU importerade fossila bränslen, till en årlig kostnad på 340 miljarder euro.
Många hävdar att den rådande krisen är spiken i kistan för den fossila energiimporten till EU. Men för att förstå om krisen faktiskt möjliggör ett skifte måste man backa bandet, inte ett år, inte tio, utan tjugo.
Ett mönster som upprepats med mekanisk regelbundenhet
När Ryssland stängde gaskranen mot Ukraina 2006 och igen 2009 lovade europeiska ledare minskad sårbarhet. Trots detta ökade andelen rysk gas. När Ryssland annekterade Krimhalvön 2014 upprepades löftena om diversifiering och en europeisk energiunion. Beroendet fortsatte att växa, och 2022 stod rysk gas för 45 procent av EU:s totala gasimport. Det var ett mönster som upprepats med närmast mekanisk regelbundenhet: kris, löften, återgång.
Det var just det mönstret som bröts 2022 av ett krig som skapade långtgående och ihållande politisk vilja. På tre år föll den ryska gasandelen från 45 till 12 procent, kolimporten avvecklades och rysk oljeandel sjönk från 27 till 2 procent. Omställningen bars upp av två parallella rörelser: ökad inhemsk fossilfri produktion samt utbyggd import från Mellanöstern och Nordamerika. Det var krisens varaktighet, inte dess initiala intensitet, som gjorde skillnaden.
Tre politiska risker bildar en tryckkokare
EU hanterar nu tre tryckkällor samtidigt: kvarvarande rysk gasimport som ska fasas ut, ett växande beroende av amerikansk LNG med egna politiska risker, samt minskat utbud och instabilitet från Mellanöstern. AccelerateEU är utformat för att hantera den kombinationen, med förslag om skarpare förnybarhetsmål, elektrifiering av industri och transport, samt tillfälliga stödåtgärder för de mest utsatta sektorerna.
Det historiska mönstret är dock tydligt: strukturell förändring av EU:s energimix lyckas i princip bara om krisen som driver förändringsbehovet är ihållande. Där konflikter nått en upplösning, eller där priserna fallit tillbaka relativt fort, har länderna tenderat att snabbt återgå till invanda strukturer. Huruvida Mellanösternkonflikten kommer att vara tillräckligt varaktig och prispåverkande för att driva en liknande omstrukturering som Ukrainakriget är i nuläget osäkert.
Svenska aktörer gynnas i båda scenarierna
Oavsett om Mellanösternkonflikten visar sig vara tillräckligt ihållande för att driva en europeisk energiomställning i paritet med den som följde på Ukrainakriget, har svenska bioenergiaktörer och elproducenter fått stora mängder vatten på sina kvarnar. AccelerateEU är enbart ett meddelande från Kommissionen, huruvida dess intentioner att minska energiimporten blir verklig kommer i stor utsträckning bero på om nya elektrifieringsmål kommer på plats, samt på de kommande förhandlingarna av utsläppshandelssystemet EU-ETS.
Att förverkliga ambitionen att minska energiimporten kommer kräva en ihållande politisk vilja genom förhandlingarna under mandatperioden. Frågan är bara vad som händer när priserna faller och den geopolitiska risken minskar, samtidigt som den globala konkurrensen pressar den europeiska industrin hårt. Som Tysklands förbundskansler Helmut Schmidt en gång uttryckte det: ”I kriser visar sig karaktären.” Både på gott och ont får man anta.