Sverige, bättre än många trodde

Under många år var det en svensk nationalsport att beskriva hur illa ställt det var med Försvarsmakten. Efter den så kallade strategiska pausen blev försvaret mindre och ställdes om från att möta ett storskaligt angrepp till att genomföra internationella insatser långt från Sveriges gränser.

2012 konstaterade dåvarande ÖB Sverker Göranson att Sverige på egen hand skulle kunna försvara sig mot ett begränsat militärt angrepp i högst en vecka. Några månader senare kom den ”ryska påsken”, när ryska bombflygplan närmade sig svenskt luftrum utan att flygvapnets incidentberedskap gick upp och mötte dem.

Bilden var satt, Sverige kunde inte försvara sig - vi var sämst i klassen. Mycket av kritiken var befogad: för få soldater, för lite materiel och för dålig uthållighet. Men i all iver att beskriva bristerna blandade vi kanske också ihop ett för litet försvar med ett dåligt försvar. När Ungern blockerade Sveriges Nato-ansökan konstaterade den ungerske ministern Gergely Gulyás ”..att Sveriges bidrag till Nato skulle bli marginellt…”. Styrkan i alliansen stod andra länder för.

Men när Sverige väl blev medlem i Nato 2024 började en annan bild spridas i Europa. I början av 2025 skickades svenska soldater och stridsvagnar till Baltikum för att tillsammans med andra länder försvara alliansens östra flank. Svenska Gripen skickades till Polen för Natos luftövervakning. När Danmark efter flera drönarincidenter behövde förstärkt skydd inför toppmöten i Köpenhamn skickade Sverige personal och antidrönarförmåga. Även när Danmark behövde stöd på Grönland var Sverige också snabbt på plats.

Detta fortsätter även under 2026: Gripen skickades till Island för att ansvara för Natos incidentberedskap. När Finlandville förstärka övervakningen av sitt territorium ställde Sverige upp med Gripen och Visbykorvett. Det svenska signalspaningsplanet Korpen har flugit över Svarta havet som en del av Natos verksamhet. Under hösten bidrar Sverige åter med stridsflyg och Patriotsystem i Polen, där Natos luftförsvar bland annat skyddar viktiga logistiska flöden till Ukraina. Det är en lista som få länder i vår storlek hade kunnat matcha.

När säkerhetsläget förändrades visade det sig att mycket av det som tar lång tid att bygga upp faktiskt fanns hos Försvarsmakten: kvalificerad personal, avancerade vapensystem, tekniskt kunnande och förmågor. Gripen, Visbykorvetter, ubåtar, stridsfordon, luftvärn, radar och signalspaning skapas inte genom ett snabbt politiskt beslut om mer pengar. Bakom alla förmågor ligger årtionden av investeringar, planering, utbildning och övningar som Sverige behållit.

2012 diskuterade vi hur länge Sverige skulle klara sig innan andra länder behövde komma till vår hjälp. 2026 skickar vi soldater, stridsflyg och örlogsfartyg till våra grannländer och flyger signalspaningsflyg över Svarta havet.

Sverige har fortfarande flera stora utmaningar att lösa och det under tidspress. Även om vi inte ska tillbaka till 80-talets invasionsförsvar med 850 000 man behöver Försvarsmakten rekrytera och utbilda många nya officerare och soldater. Därtill ska värnplikten skalas upp utan att tumma på kvaliteten samtidigt som nya vapensystem ska köpas in och integreras. Men utgångsläget är nog bättre än vad debatten har gett sken av. Organisationen är numerärt liten men besitter ändå kompetens och förmågor som få andra länder i vår storlek kan mäta sig med.

När USA:s utrikesminister Marco Rubio besökte Natos utrikesministermöte i Helsingborg konstaterade han att vissa länder gått med i Nato från en svag position. Sverige och Finland hade inte gjort det. “Ni tillför mycket till alliansen både militärt och produktionsmässigt”, sade Rubio och beskrev Sverige som en ”föredömlig allierad”.

Ganska långt från bilden av Sverige som sämst i klassen och framför allt bättre än vad många trodde.